Om boken: 2023 / Han såg henne rakt i ögonen. Milana började komma till sans. Men han har rätt! Han var alltid hennes pappa. Mamman var lite kall, och nu är det klart varför! Men inte varje kvinna skulle ta ansvar för någon annans barn, speciellt med en sådan historia! Och min mamma tog det. Och hon var alltid tyst och förebråade henne inte med ett ord. Milana blev halt och brast i gråt och grävde ner sig i sin fars axel. - Pappa! Du är bäst, min pappa! "Nåja," han strök henne över huvudet. - Jag höll mig vid liv för din skull. Du är den spottande bilden av Donka, ett ansikte. Jag tittar på dig, och det får mig att må bättre, mitt hjärta jublar. Du har vuxit upp så snäll, vacker, smart, livlig! - Kan du berätta om min egen mamma? - Jag ska berätta. Jag vill verkligen prata om henne, minnas henne och med vem?